"Panel Debate/Performance"

Scroll down for english version.

"Dom kallar oss Konstfeminister - en paneldebatt om jämställdheten inom samtidskonsten"



StockholmsTerrassen, Kulturhuset, Stockholm 17 juni 2006 kl. 13.00

Inledningstal:
Hej och varmt välkomna till Kulturhuset och StockholmsTerrassen och till paneldebatten – ”Dom kallar oss Konstfeminister - en paneldebatt om jämställdheten inom samtidskonsten”!

Mitt namn är Line S Karlström, jag är konstnär och en del av föreningen JA! som arrangerar paneldebatten. Jag är här idag tillsammans med mina kollegor och styrelsemedlemmar av Föreningen JA!, Malin Arnell – konstnär, Fia-Stina Sandlund – konstnär, Anna Linder – producent och Johanna Gustafsson – konstnär. Johanna Gustafsson kommer även att representera föreningen i panelen.
Innan vi börjar, vill vi först presentera bakgrunden till det här arrangemanget: Vi kommer kortfattat att berätta om föreningen JA!s historik, dess målsättning och avslutar sedan med närmare information om paneldebatten, själva är orsaken till att vi är här idag.

Låt oss bara påpeka, innan vi börjar, att vi i denna inledning kommer att ta oss friheten att bland annat citera telefonsamtal och e-post. Vi vill använda och hänvisa till dessa källor eftersom vi anser att viktiga saker sägs och avhandlas här. Vi väljer alltså att lyfta upp saker och ting i ljuset även om det kan leda till att vi trampar på en och annan tå.

Föreningen JA! bildades som officiell förening under hösten 2005 i samband med öppningen av utställningen ”Konstfeminism - strategier och effekter i Sverige från 1970 talet till idag” på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utställningen är ett samarbete mellan Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar och konstvetaren Barbro Werkmäster och har sitt fokus på, som titeln antyder, feministiskt konst eller konst som har påverkats av, eller haft "effekt" på den feministiska debatten, från 70-talet fram till idag.
Utställningen är vandrande och öppnade för andra gången, på Liljevalchs konsthall här i Stockholm, igår.

Vi blev sammanförda till ett samtal som skulle, och har, publicerats i katalogen som tillhör utställningen, och det var efter det mötet som vi fortsatte att diskutera vad utställningen innebär. Vi upptäckte nämligen att vi alla såg fram emot utställningen, med både glädje – och tveksamhet.

Inledningsvis var vi rädda för att det fanns en dold agenda – att Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus behövde putsa upp sitt dåliga rykte i fråga om könsrepresentation i utställningsverksamhet och vid inköp. De är nämligen bland de sämsta konstinstitutionerna i Sverige på att bedriva en jämställd verksamhet. Hade de nu funnit det ultimata sättet att, enkelt och smidigt, ställa detta till rätta? De skulle under åren 2005-2007 inte bara få cred genom att göra en utställning med temat feminism utan viktigast av allt – förbättra statistiken vad gäller könsrepresentation med några hundra procent.

Vi såg upplägget, att klämma ihop ca 120 av Sveriges mest tongivande konstnärer, och kategorisera in de i olika kapitel som förminskande. Verk som haft en politisk sprängkraft riskerade att bli annekterade varumärken. Att de deltagande konstnärerna knappt får något betalt var inte heller ett gott tecken. Samtida konstnärer, av vilka många arbetar processinriktat och performativt, visas på utställningen, med ett undantag, endast genom dokumentation – det finns alltså ingen budget för en samtida feministisk konstnärlig praktik.
Vi upplevde att Konstfeminism tenderar att bli en antropologisk utställning som snarare avpolitiserar ämnet än något annat. En utställning som pekar bakåt.

Vi som står här uppe delade en önskan om att vara de som pekar framåt och vi ville att samtidens feministiska diskussion skulle finnas med i utställningssalarna. I ljuset av alla våra föregångare genom tiderna, och med stöd av många briljanta feministiska aktörer i den samtida konsten, varav många deltar i utställningen, bestämde vi oss för att tiden var mogen. Vi tyckte att det var dags för Sveriges statliga konstinstitutioner att äntligen göra slag i saken och fixa det där med en verkligt jämställd och jämlik verksamhet en gång för alla. Var institutionerna bakom utställningen Konstfeminism, och andra konstinstitutioner som i teorin säger sig vara sugna på feminism och jämlikhet, beredda att praktisera? Var de redo för en juridisk överenskommelse?

Vid öppningen på Dunkers Kulturhus gjorde föreningen JA! sitt första offentliga framträdande genom en Presskonferens/Performance. Vi hade tagit fram statistik kring de deltagande institutionerna, samtalat med kulturnämnden om jämställdhets och mångfalds planer och även haft kontakt med Jämo. Vid en genomgång av det dokument som styr jämlikhet inom de här institutionerna förstod vi snabbt varför det inte händer så mycket på jämlikhetsfronten. Samtliga jämställdhets och mångfalds planer fungerar nämligen som rekommendationer, och har därför ingen verklig betydelse och därmed heller ingen reell funktion. Därför sammanställde vi, i samarbete med en juridik forskare, ett lagligt bindande kontrakt som innebär löfte om inkvoterad jämlikhet på institutionerna;JA! – JämlikhetsAvtal.

Avtalet går ut på att säkerställa jämlikhet vad gäller inköp, utställningar och anställningar. Vid eventuella avvikelser från 50/50 status när det gäller könsrepresentation utgår böter tillfallande föreningen JA!s verksamhet. Pengar som föreningen JA! i förlängningen delar ut till konstnärer som på något sätt blivit diskriminerade på grund av kön, etnicitet, klasstillhörighet eller sexuell läggning.

Vid Presskonferens/Performance erbjöds institutionerna att ingå avtalet men – samtliga avböjde. De gav dock ett löfte om att ta kontakt med föreningen JA! för vidare diskussion redan dagarna efter. Detta skedde dessvärre inte förrän föreningen JA! offentliggjorde tystnaden på sin hemsida. Då kom respons från institutionerna.

Riksutställningar var först ut och generaldirektör Ann Follin lät per e-post meddela att de inte ämnade skriva under avtalet. Anledningen var att de redan ansåg sig arbeta aktivt med jämlikhet, och att de delade samma vision som föreningen JA! men att de hade sitt eget sätt att uppnå målen på. Och mycket riktigt så är Riksutställningar den institution som har det bäst ställt vad gäller dessa frågor. Det här hedrar dem, men frågan kvarstår, när ska jämlikhetskraven på statliga institutioner bli bindande och inte som nu – rådgivande? Varför inte ta detta tillfälle i akt och skriva under ett kontrakt, om det som står i kontraktet är vad alla eftersträvar?

Kritiken som riktades till föreningen JA! från institutionerna var att vi inte gett institutionerna tillräckligt stort utrymme under vår performance/presskonferens (vi lät dem endast ställa JA och Nej frågor, detta under de fem sista minuterna av framträdandet) och att vi fick institutionerna att framstå som löjeväckande. Man efterlyste därför en mer saklig dialog från föreningens JA! sida.

Dunkers Kulturhus vågade inte maila föreningen JA! med risk för att materialet skulle publiceras, 1:e konstintendent Magnus Jensner meddelade per telefon att de trodde att allt de skrev skulle vändas emot dem, men att de trots det övervägde att skriva under kontraktet – ett besked utlovades inom en vecka. Löftet infriades dock inte och föreningen JA! fick istället genom ett radioprogram veta att Dunkers Kulturhus inte kommer skriva under avtalet. En tid efter radioprogrammet kom ett brev undertecknat samme Magnus Jensner och Nils Righolt, Kulturhuschef, Dunkers Kulturhus, där de anklagar föreningen JA! för att använda ”patriarkala styrtekniker”. I brevet förklarar de att de inte ämnar skriva under avtalet p.g.a., citat: "I kommunens jämställdhetspolicy finns bägge frågorna upptagna. Dunkers Kulturhus arbetar efter dessa riktlinjer och eftersträvar förbättringar inom de områden där de inte efterlevs. Kulturhusets samlade utbudsverksamhet styrs i avtal med kommunens Kulturnämnd. Vi kan inte sluta avtal med enskilda föreningar, i det här fallet dessutom behäftat med eventuell sanktion i form av straffavgift."
Dessa ständigt återkommande formuleringar blir riktigt intressanta i ljuset av Lars Nittves "bekännelse" i Dagens Nyheter den 18 april. Där erkänner han att han år efter år yttrat just dessa argument, men aldrig menat något. Nu vill han ha 50 miljoner av staten för att rätta till/belöna sitt beteende. En snart vedertagen taktik bland svenska konstinstitutioner?

Sist att höra av sig var Liljevalchs konsthall. Slutligen kom det ett brev signerat konsthallschef Bo Nilsson och 1:e konstintendent Niclas Östlind. De meddelade att de inte skriver under avtalet, eftersom de är en kommunal institution som arbetar utifrån kulturnämndens riktlinjer. Niclas Östlind och Bo Nilsson är kritiska emot föreningen JA!. De har upplevt att Föreningen JA! inte bjudit in till dialog. De menar att vi medvetet valt en form för vår kritik, som gjort det omöjligt för dem att försvara sig.

Föreningen JA! har gjort upprepade försök till kontakt.
Föreningen JA! har en offentlig blogg på internet där vem som helst kan gå in och kommentera och diskutera.
Föreningen JA! har presenterat kritik och statistik på bakgrund av de förutsättningar som getts oss av institutionerna själva.
Föreningen JA! har bidragit med ett helt nytt, aktuellt feministiskt verk till utställningen Konstfeminism – en utställning med ett tema som i sig självt inbegriper kritik. Uppenbarligen, förväntas denna kritik föras inom vissa, av institutionerna, reglerade ramar.

Inför den andra öppningen av utställningen, som ägde rum igår, på Liljevalchs konsthall ville föreningen JA! vara tillmötesgående och visa att vi tagit till oss kuratorsgruppens kritik angående deras upplevelse av att föreningen JA! inte låtit kuratorerna/institutionerna komma till tals under Presskonferens/Performance. Vi erbjöd därför kuratorerna för respektive institution varsin plats i en Paneldebatt/Performance där de skulle ha möjlighet att beskriva sitt förhållande till begreppet feminism, berätta om sina respektive intentioner med utställningen samt kunna räta ut ett och annat kring föreningen JA!s handlande. Institutionerna avböjde, först med invändningen att det inte fanns ekonomi till genomförandet, (föreningen JA! hade bifogat en budget som täckte reskostnaderna för de deltagande, alltså kuratorsgruppen). När föreningen JA! erbjöd sig att genomföra debatten – gratis, kom trots det ett gemensamt Nej! med förklaringen att kuratorerna inte ville uttala sig individuellt, och hänvisade att styrkan med utställningen var att den planerats och genomförts av ett kollektiv. De meddelade dessutom att de själva planerade ett samtal i egen regi, i Göteborg då utställningen avslutas 2007, och att de föredrar att tala då.

Föreningen JA! är vad man med konsttermer brukar kalla för en intervention. Denna intervention startade i och med Konstfeminism. Vi vill verkligen understryka att vi inte riktar någon som helst kritik mot enskilda medverkande konstnärskap och att vi främst har använt oss av utställningen som en symbol, för en större struktur. När vårt panelförslag avslogs av kuratorerna beslutade vi istället, att flytta ut interventionen ut ur utställningen, till Kulturhuset, som var intresserade, för att fortsätta diskutera det ämne som är kärnan i vårt arbete. Och det är det samtalet vi kommer att ta del av snart.

Vi har framförallt bjudit in personer som på ett eller annat sätt kommit med förslag till förändring på jämlikhetsområdet, som exempelvis Lars Nittve som nämndes tidigare. Vi har också bjudit in politiker eftersom det är de som i yttersta ledet fattar beslut om hur kulturpengarna ska användas, därav Leif Pagrotsky, kulturminister och Gudrun Schyman, en av talespersonerna för Feministiskt Initiativ. Leif kunde dessvärre inte komma, trots att han haft sex veckor på sig att planera in debatten. Hans sekreterare Gunnel Gennebeck förklarade för föreningens Fia-Stina Sandlund att "Så är det här i livet". Den som lyckas hacka sig in på regeringens hemsida kan istället läsa om hur Leif inviger utställningar sponsrade av absolut vodka och möter Jamie Oliver, den nakna kocken.

Vi ville ha en yngre generation representerad med en röst om vad som sker i utbildningen, Paula Urbano. Vi ville också ha en person som representerade ett närliggande område, scenkonstområdet, där det har hänt mycket på senare tid, vilket vi ska återkomma till senare. Vi bjöd därför in Vanja Hermele som skrivit en uppsats om kvalitetsbegreppet som hinder i vägen för jämställdhet inom teaterområdet. Vi beslöt oss också för att bjuda en chef för en konstinstitution inriktad på internationella utbyten och ateljéstipendier, Maria Lind från IASPIS.

Kuratorsgruppen för Konstfeminism hade ju redan avböjt vår tidigare förfrågan, men vi erbjöd dem trots det en plats i den här panelen. Det såg länge ut som att ingen representant för Konstfeminism skulle komma hit idag. Men, för ca två veckor sedan ringde plötsligt både Magnus Jensner från Dunkers Kulturhus och Anna Livion från Riksutställningar och ville skicka sina – chefer. Nu ville de ha två platser i panelen så det blev nästan huggsexa. Idag sitter här riksutställningars generaldirektör Ann Follin som representant för utställningen Konstfeminism.

Här är vi då, redo för paneldebatten ”Dom kallar oss Konstfeminister”! Målsättningen är att tillsammans formulera fram konkreta åtgärder som ska skapa en jämställd samtidskonstscen. Fokus ligger alltså på framtiden! Panelen diskuterar i ca en timme, sen öppnar vi upp för frågestund i ca 30 minuter. Och eftersom vi vill att även ni i publiken ska få möjlighet att formulera er så ska alla frågor enbart kunna besvaras med JA eller Nej. Varmt välkomna allihop! Vi ska nu lämna plats för panelen och dagens moderator – Tiina Rosenberg! Johanna Gustafsson representerar föreningen JA! i panelen och samtliga styrelsemedlemmar kommer att finnas kvar här efteråt för er som vill fråga, diskutera eller blir medkonstnärer.
Mycket nöje!

Härmed lämnar vi över scenen och ordet till Tiina Rosenberg med panel!



Eftertal:
Först av allt vill vi i JA! tacka den engagerade publiken, tack!
Vi vill tacka alla de deltagande i panelen för strålande instatser, Gudrun, Vanja, Lars, Maria, Paula, Ann och moderator Tiina Rosenberg. Och såhär i värmen tyckte vi att det passade bra att tacka panelen med en ansats till en könad fruktsallad.
(Föreningen JA! delar här ut varsin banan och varsin melon till paneln, Tiina får två meloner. Jubel utbryter.)

Tusen tack till vår femte styrelsemedlem – Anna Linder för allt arbete och för att du har spelat så fin musik för oss idag! Vi vill också passa på att tacka Lisa Nyberg, som har dokumenterat idag och för att du har gjort en så flott affisch till oss!

Slutligen ett stort tack till alla er feminister som stöttar och ÄR Föreningen JA!

Läs pressmeddelandet för "Dom kallar oss Konstfeminister" här

-------------
English version

”They call us Art Feminists – a panel debate about the equality in contemporary art!”
StockholmsTerrassen, Kulturhuset, Stockholm 17 June 2006 1pm

Opening speech:
Hello and a warm welcome to Kulturhuset and StockholmsTerrassen and to the panel debate ”They call us Art Feminists – a panel debate about the equal opportunities in contemporary art!”

My name is Line S Karlström, I am an artist and part of the YES! Association, who has arranged the panel debate. I am here today together with my colleagues and board members of the YES! Association, Malin Arnell – artist, Fia-Stina Sandlund – artist, Anna Linder – film maker and producer and Johanna Gustavsson – artist. Johanna Gustafsson will also represent the association in the panel.

Before we start, we would like to present the background to this arrangement: we will concisely tell you about the history and objectives of the YES! Association, and conclude with some further information about the panel debate, the actual reason to why we are here today.

Before we begin, let us just point out that we will take the liberty to, among other things, quote telephone conversations and emails in this introduction. We want to use and refer to these sources as we believe that important things are said and dealt with here. Thus we chose to shed light on a variety of things even though it might lead to us stepping on somebody’s toes.

The YES! Association was founded as an official association during the autumn of 2005, in connection with the opening of the exhibition “Art Feminism – strategies and effects in Sweden from the 1970’s until today” at Dunkers Kulturhus in Helsingborg. The exhibition is a collaboration between Dunkers Kulturhus, Liljevalchs Konsthall, Riksutställningar and the art historian Barbro Werkmäster. Its focus is, as the title suggests, feminist art or art that has been influenced by, or had “effect” on, the feministic debate from the 1970’s until today.
It is a travelling exhibition and it opened for the second time yesterday at Liljevalchs Konsthall here in Stockholm.
We were brought together for a conversation which were to be, and has been, published in the catalogue that accompanies the exhibition, and it was after that meeting that we continued to discus what the exhibition represents. We discovered that we all looked forward to the exhibition, with both pleasure and hesitation.

Initially we were worried about a hidden agenda – that Liljevalchs Konsthall and Dunkers Kulturhus needed to improve their bad reputation in regards to gender representation in their exhibition programs and acquisitions, as they are among the worst institutions in Sweden when it comes to equal opportunities in their program. Had they now found the ultimate way to make this right, in a simple and smooth way? They would, in the years 2005 - 2007, not only be credited for arranging an exhibition with a feministic theme, but would also – most importantly – increase the statistics for gender representation with a few hundred percent.

We viewed the plan to squeeze together about 120 of Sweden’s most trendsetting artists, and categorising their work in different themes, as belittling. Works with a political force risked becoming annexed brands. The participating artists would receive hardly any pay, which was not a good sign either. With only one exception, contemporary artists, many of whom work with process in focus and performative, are shown in the exhibition only through documentation – thus there is no budget for a contemporary feministic artistic practice.

We thought that Art Feminism tended to be an anthropological exhibition that would depoliticise the subject rather than anything else. An exhibition that points backwards.

We standing up here shared a wish to be among the ones pointing forward, and we wanted to include the contemporary feministic discussion in the exhibition. In the light of our brave, strong and fantastic predecessors and with the support of all brilliant feministic actors within the contemporary art scene, several of whom are participating in the exhibition, we decided that time was ripe. We believed that it was time for Sweden’s public art institutions to finally sort out a program of true equal opportunity and equality. Were the institutions behind the exhibition Art Feminism, and other art institutions that in theory claim to be interested in feminism and equality, ready to practice what they preach? Were they ready for a legal agreement?

At the opening at Dunkers Kulturhus the YES! Association made its first public appearance through a Press Conference/Performance. We had found statistics for the participating institutions, talked to the Cultural Committee about equal opportunity and plans for multitude, and had also been in touch with the Equal Opportunities Ombudsman. During a review of the document that directs equality within these institutions we quickly understood why there is not a lot happening on the equality front. All equal opportunity and multitude plans really works as recommendations, and thus has no real importance and therefore no actual function. For that reason we put together a legally binding contract together with a legal researcher, that meant a promise of equality through allocation of quotas within the institutions; YES! – Equality Agreement.

The function of the agreement is to ensure equality when it comes to acquisitions, exhibitions and recruitment. At possible deviations from the 50/50 status in regards to gender representation a fee will be paid to the YES! Association, for use in programming. Funds that the YES! Association will hand out in extension, to artists who in some way have been discriminated because of their sex, ethnicity, class or sexual orientation.

At the Press Conference/Performance the institutions were invited to join the agreement but – they all declined. They did, however, promise to contact the YES! Association within the next few days for a discussion. Unfortunately this did not happen until the YES! Association had publicised the silence on their website. Then there was a response from the institutions.

Riksutställningar was the first to respond and Director Ann Follin announced, via email, that they did not intend to sign the agreement. The reason being that they already believed they worked actively for equality, and shared the same vision as the YES! Association, but that they had they own method of reaching the goals. And it turns out that Riksutställningar is the institution that performs best in this area. Credit due to them for this, but the question remains, when will the demands for equality in public institutions become binding and not, as now, advisory? Why not take this opportunity and sign an agreement, if the content of the agreement equals to what everyone strive for?

The YES! Association was criticised by the institutions for not giving them enough space during our performance/press conference (we only allowed them to ask Yes or No questions during the last five minutes of the performance) and that we made the institutions look ridiculous. Therefore a more objective dialogue with the YES! Association was requested.

Dunkers Kulturhus did not dare to email the YES! Association in case the material would be published. Head Curator Magnus Jensner announced, over the phone, that they believed that everything they put in writing would be used against them, but that they nevertheless considered signing the agreement – a decision was promised within a week. This promise was broken and instead the YES! Association found out through a radio show that Dunkers Kulturhus would not sign the agreement. Some time after the radio show a letter arrived signed by the same Magnus Jensner and Nils Righolt, Director of Dunkers Kulturhus, in which they accuse the YES! Association for using “patriarchal techniques of direction”.
In their letter they explain that they do not wish to sign the agreement as, quote, “both questions are included in the Council’s equal opportunities policy. Dunkers Kulturhus follows these guidelines and strive for improvements within the areas where they are not followed. The Culture Centre’s collected program of activities is controlled in agreement with the Council’s Culture committee. We can not enter into agreements with individual organisations, in this case also impaired by possible sanctions in the shape of fees.“
These constantly repeated wording becomes very interesting following Lars Nittve’s “confession” in Dagens Nyheter on 18th April. Here he confesses that he has said these words year after year, without ever meaning it. Now he wants 50m SEK from the state to adjust/reward his behaviour. A soon to be accepted tactic among Swedish art institutions?

The last one to get in touch was Liljevalchs Konsthall. Finally a letter arrived signed by Director Bo Nilsson and Senior Curator Niclas Östlind. They announced that they will not sign the agreement, since they are a municipal institution working according to the Culture Committee’s guidelines. Niclas Östlind and Bo Nilsson are critical towards the YES! Association. They have experienced that the YES! Association has not been open to dialogue. They believe that we consciously has chosen a structure for our criticism that made it impossible for them to defend themselves.

The YES! Association made repeated attempts of contact.
The YES! Association has a public blog on the internet where anyone can enter and comment and discuss.
The YES! Association has presented criticism and statistics on the background of the conditions that has been given to us by the institutions themselves.
The YES! Association has contributed with a completely new, topical feministic work to the exhibition Art Feminism – an exhibition with a theme that in itself includes critique. Obviously this critique is expected to be conducted within borders controlled by the institutions.

In preparation for the second opening of the exhibition, which took place yesterday at Liljevalchs Konsthall, the YES! Association wanted to be accommodating and show that we had listened to the critique from the group of curators, regarding their experience of the YES! Association not allowing the curators/institutions to speak during the press conference/performance. We therefore offered the curators at each institution to participate in a panel debate/performance where they would have the opportunity to describe their relationship to the concept feminism, talk about their respective intentions with the exhibition and the chance to straighten out a few things in regards to the actions of the YES! Association. The institutions declined, first with the objection that there was no budget for such an event (the YES! association had enclosed a budget that covered travelling costs for the participants, i.e. the group of curators). When the YES! Association offered to carry out the debate - for free, the response was still a collective No! with the explanation that the curators did not wish to speak individually, and referred to that the strength of the exhibition was that it had been planned and executed by a collective. They also announced that they were planning to arrange a talk of their own, in Gothenburg at the end of the exhibition in 2007, and they would prefer to talk then.

The YES! Association is what is called an intervention in art terms. This intervention started with Art Feminism. We really wanted to emphasize that no criticism is aimed at any individual participating artists, and that we mainly has used the exhibition as a symbol of a larger structure. When our suggestion of a panel was rejected by the curators, we decided to move the intervention out of the exhibition instead, to Kulturhuset, who were interested, in order to continue the discussion of the subject which is the core of our work. And it is that conversation that we will soon acquaint ourselves with.

We have mainly invited people who, in one way or another, have come up with ideas for changes within equality, like for example Lars Nittve who was mentioned earlier. We have also invited politicians since they are the ones who in the end take decisions about how to spend the culture budgets, therefore Leif Pagrotsky, Minister of Culture, and Gudrun Schyman, one of the spokesmen for Feministiskt Initiativ. Unfortunately Leif could not make it, even though he has had six weeks to plan for the debate. His secretary Gunnel Gennebeck explained to Fia-Stina Sandlund of the association that “this is how life is”. Those who managed to hack into the Governments’s website could instead read that Leif opens exhibitions sponsored by Absolut Vodka and meets Jamie Oliver, the Naked Chef.

We also wanted a younger generation represented with a voice about what happens within education, Paula Urbano. We also wanted a person who could represent a adjacent subject, stage art, where a lot has happened lately, and to which we will return later. We therefore invited Vanja Hermele who has written an essay about the concept of quality as an obstruction for equal opportunities within the theatre. We also decided to invite a director of an art institution focused on international exchanges and studio scholarships, Maria Lind from IASPIS.

The group of curators of Art Feminism had already declined our earlier request, but we nevertheless invited them to participate in this panel. For a long time it looked like there would be no one representing Art Feminism here today. But suddenly, about two weeks ago, both Magnus Jensner from Dunkers Kulturhus and Anna Livion from Riksutställningar called and wanted to send their – bosses. Now they wanted two seats in the panel so there was nearly a fight. Today we have the Director of Riksutställningar, Ann Follin, here to represent the exhibition Art Feminism.

So here we are, ready for the panel debate “They call us Art Feminists”! The aim is to together word some concrete measures which will create an equal contemporary art scene. The focus is thus on the future! The panel will discus for about an hour, and then we will open for questions for about 30 minutes. And since we also want you in the audience to get the opportunity to express yourselves all questions have to be answered with yes or no. A warm welcome everybody! We will now hand over to the panel and today’s moderator – Tiina Rosenberg! Johanna Gustavsson will represent the YES! Association in the panel and all the members of the Board will be available here afterwards for those who would like to ask questions, discuss or become co-artists. Enjoy!

Hereby we hand over the stage and the word to Tiina Rosenberg and the panel!

End speech:
First of all YES! would like to thank the engaged audience – thank you!
We also want to thank all the participants in the panel for their great contributions: Gudrun, Vanja, Lars, Maria, Paula, Ann and moderator Tiina Rosenberg. And in this heat we thought it suitable to thank the panel with the first ingredients for a gentrified fruit salad. (The YES! Association here hands out a banana and a melon to each member of the panel, Tiina receives two melons. Jubilations.)

Many thanks to our fifth board member – Anna Linder, for all your work and for playing such lovely music for us today. We also want to take this opportunity to thank Lisa Nyberg who has documented the day and thanks for making such a elegant poster for us!

Finally a huge thank you to all you feminists who supports and ARE the YES! Association!