"Press Conference/Performance"

Scroll down for english version.

"Presskonferens – föreningen JA!"
Dunkers Kulturhus, Helsingborg
Lördagen den 15 oktober 2005 kl. 13.00

Manus till den Presskonferens/performance som föreningen JA! höll på Dunkers Kulturhus, Helsingborg i samband med öppnandet av utställningen Konstfeminsim – feministiska strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag.



Hej och välkomna till en presentation av föreningen JA!

Jag heter Johanna Gustafsson, jag är konstnär. Jag vill presentera mina kollegor och styrelsen för JA! Fia-Stina Sandlund, konstnär, Malin Arnell, konstnär och Line S Karlström, konstnär. I styrelsen sitter också producent Anna Linder som tyvärr inte kunde närvara idag.
Föreningen har också under den senaste månaden samarbetat med Leila Brännström som är doktorand vid juridikum i Lund. Vi har också haft hjälp med grafisk formgivning av konstnär Lisa Nyberg.

Vi som sitter här, är en grupp konstnärer som, individuellt och i andra sammanhang, länge förhållit oss till och kommunicerat de frågor som Konstfeminism belyser. Frågor om makt och mänskliga rättigheter, normer och värdehierarkier, representation och demokrati, performativitet och gränser.

I februari i år sammanfördes vi av konstvetaren, Eva Hallin, till ett samtal inför producerandet av utställningskatalogen som hör till utställningen Konstfeminism.
Med det mötet som utgångspunkt och genom våra följande samtal började vi i grupp att reflektera över ramarna för utställningen Konstfeminism. Vi beslutade oss för att ta tillvara på de möjligheter som samtalen skapade och bildade föreningen JA! som en start på en större diskussion, ett forum för många fler. Och det är därför vi har bjudit hit er idag.

Låt oss berätta mer om JA!

JA! är en förening som skapar gynnsamma förhållanden för konstnärer vars verksamhet bidrar till att störta patriarkatet.
JA! är en separatistisk förening för feministiska konstnärer.
JA! s målsättning är att störta konstpatriarkatet genom att göra en strukturell omfördelning av tillgången på tid, plats och pengar inom konstområdet.
JA! nöjer sig inte med en diskussion.

JA! arbetar på flera plan samtidigt:
JA! ser till att hålla sig ajour med våra medkonstnärers situation genom att samla in fakta i form av statistik och genom att föra en dialog med såväl konstnärer, kuratorer, gallerier som institutioner.
JA! verkar för att sprida fakta och könsuppdelad statistik.
JA! möjliggör effektivare utbyte mellan de konstnärer som arbetar med feministiska frågor, genom att upprätta en sambandscentral på internet. Hemsidans innehåll kommer att formas utifrån medkonstnärernas önskemål.

Svensk jämställdhet är världsberömd. Sverige har världens mest jämställda parlament och regering. Våra politiska partier påstår sig, i princip samstämmigt, vara feministiska. Alla politiska beslut ska numer genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Alla statligt drivna institutioner i Sverige är offentligt finansierade, alltså finansierade genom statliga och kommunala skattepengar. Vilket gör att de borde vara en del av det jämställda Sverige. Alla dessa institutioner har, eller ska ha, en jämställdhetsplan. Jämställdhetsplanen är en riktlinje i institutionernas jämställdhetsarbete, och har alltså ingen laglig innebörd. Det som gör att de förblivit rekommendationer är begreppet kvalitet.

Begreppet kvalitet styrs av de som är i ledande position i konstvärlden, och köns- och etnicitets representationen på dessa positioner är mycket snedfördelad. Detta har gjort att begreppet kvalitet kommit att bli snävt, vilket fått till följd att de beslut som tas vad gäller representation vid utställningar och inköp gått samma väg. Institutionerna uttrycker i många olika samanhang vikten av att föra en diskussion kring begreppet kvalitet, att försöka förhålla sig rörligt och föränderligt till det. Men det har trots allt blivit så att den rådande definitionen av begreppet kvalitet har omöjliggjort jämställdhet och etnisk jämlikhet inom konstvärlden.

Ett vanligt missförstånd då det talas om jämställdhet och jämlikhet är att beskriva dessa specifika frågor som ”problemet”, då det i själva verket är just dessa som utgör alla möjligheter! Och att det snarare är kvalitetsbegreppet, som med tiden krympt och stelnat en aning, som i så fall skulle utgöra, inte ett problem, men ett hinder. Men det finns enkla lösningar för att bryta denna onda cirkel. Och det möjliggör JA! genom att låta kvotering gå före den nu rådande kvalitetsnormen, och att, parallellt med det genomförandet, föra en diskussion kring begreppet kvalitet.

Vi i föreningen JA! jobbar med fokus på framtiden men för att hitta lösningar ska vi helt kort redogöra för rådande situation. Vi ska härmed presentera lite statistik kring de institutioner som arrangerar utställningen Konstfeminism; Riksutställningar, Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus, så vi vet vad vi har som utgångspunkt. Men låt oss först berätta om vilken typ av information vi sökt och hur insamlandet av informationen gick till. Vi bad att få tal del av institutionernas jämställdhetsplaner och uppföljningen av hur de efterföljts, vi ställde också frågor om institutionernas beaktande av etnisk jämlikhet, klass och sexualitet.

Vi har först och främst letat information på institutionernas hemsidor, alltså den information som institutionen gör tillgänglig för publiken. Här var Liljevalchs konsthall ganska öppen med information kring utställningar och personal. Medan både Dunkers Kulturhus och Riksutställningars information var svårtillgänglig. Vi fortsatte att söka på internet, men att googla på statistik + konst visade sig vara lönlöst.

Vi kontaktade institutionerna via mail med en förfrågan om jämställdhetsinformation, jämställdhetsplaner. Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus svarade kortfattat via mail att de inte för statistik men bifogade respektive jämställdhetsplan. Vidare började vi ringa till institutionerna för att följa upp vår mail-fråga. Vi fick kommentarer som; ”Vad är jämställdhetsstatistik?” och ”Jämställdhetsplan? Det vet jag faktiskt inte om vi har någon.” Här behöver vi väl knappast tillägga att varje svensk arbetsplats enligt lag är skyldig att ha en jämställdhetsplan. Vi kontaktade också Statens kulturråd och Kulturdepartementet i letandet efter aktuell jämställdhetsstatistik. Det visade sig att detta inte fanns. Vare sig Kulturdepartementet eller Kulturrådet kräver den typen av redovisning av de institutioner som får deras ekonomiska stöd. Kulturdepartementet ville, citat: ”hålla sig på armlängds avstånd från institutionerna”. Vi tolkar det som att de anser sig vara för okunniga för att kunna bedöma kvalitet. Kulturrådet undrade vad jämställdhetsstatistik var för något. När vi förklarade sade dom: ”Aha! du vill ha hårddata, det kan bli svårt, då får du nog göra egen research, det finns spridda skurar av siffror lite här och där. Vi brukar rekommendera våra institutioner att de kanske arrangerar en utställning med kvinnoperspektiv till exempel men mer än så är det inte.”
Den statistik vi kommer att presentera är därför av varierande slag och detta beror alltså på att den information vi sökt inte har funnits att finna.

STATISTIK

Dunkers Kulturhus.
Dunkers Kulturhus öppnade den 27 april 2002.
De hade då 5 miljoner kronor att göra inköp för.
I slutet av april samma år, har 2,5 miljoner kronor spenderats, alltså hälften av pengarna.
Dessa användes på följande sätt:
24 verk köps in, gjorda av 16 konstnärer.
Utav de 16 konstnärer de köper verk av är 3 st kvinnor och 13 st är män.
Och utav de 24 verk som köps in har 6 st en kvinna som upphovsperson
och 18 verk är gjorda av män.

Till följd av denna snedfördelning riktas kritik mot Dunkers Kulturhus som ger ett löfte om bättring vid föredelningen av kvarvarande 2,5 miljoner. I december 2003 har Dunkers Kulturhus spenderat sin resterande inköpsbudget och gör en utställning för att visa sin samling. Utställningen har titeln; Samlingarna – samtidskonsten i fokus. Tyvärr så är männen i majoritet även denna gång.

I det mailsvar som kom från Dunkers Kulturhus bifogades jämställdhets- och mångfaldsplanen samt en sammanfattad statistik, som svar på vår förfrågan.
Svaret löd: ”Antal manliga konstnärer i de utställningar som vi genomfört sedan starten 2002 är 40 st (häri ingår ej utställningen "Lättklädda damer och mustaschprydda män", en utställning med verk från 1800-talet från samlingarna med målningar av 93 män och 18 kvinnor samt ett 20-tal verk av okända konstnärer). Antal kvinnliga konstnärer i de utställningar som vi genomfört sedan starten 2002 är 40 st (häri ingår ej utställningen "Lättklädda damer och mustaschprydda män", en utställning med verk från 1800-talet från samlingarna med målningar av 93 män och 18 kvinnor samt ett 20-tal verk av okända konstnärer).”
Vi vet inte riktigt varför inte utställningen ”Lättklädda damer och mustaschprydda män” inte skulle räknas med i statistiken. Vi vet inte heller varför Dunkers Kulturhus valt att göra en utställning med det namnet. Statistiken har alltså dubbla budskap. Om vi läser den som Dunkers Kulturhus vill att vi ska läsa den är fördelningen alltså 50/50, 40 kvinnor och 40 män. Men om vi läser statistiken utifrån samtliga utställda konstnärer sen öppningen 2002, blir det; 58 kvinnor och 133 män.

Enligt samma mail är personalfördelningen; 15 fast anställda män och 39 fast anställda kvinnor, totalt alltså, 54 anställda. Uppgifter om arbetsfördelning lämnas inte. Vi kollade hemsidan, där finns uppgifter om totalt 26 anställda, 9 män och 17 kvinnor. Posterna är fördelade på följande sätt: Männen arbetar som: kulturhuschef, musikproducent, grafisk formgivare, 1:e konstintendent, 1:e antikvarie, museipedagog, teknisk chef, ljus och AV tekniker, ljudtekniker.
Kvinnorna arbetar som: arrangemangskoordinator, ungdomsverksamhet (2st), bokningar/studiebesök/guidningar/etc. (1st), informatör, informationsassistent, konstintendent, konstpedagog (3st), koordinator (2st), reception/butik (2st), antikvarie/utställningsproducent (2st), IT-bibliotekarie.

Liljevalchs konsthall
Liljevalchs konsthall har under åren 2003-2005 producerat:
– 11 separatutställningar; 5 av män, 6 av kvinnor.
Men av dessa 11 separatutställningar är 4 stycken så kallade ”mellanrumsutställningar” vilket betyder att de pågår kortare tid än de ”riktiga” utställningarna. 3 av dessa 4 mellanrum fylldes med verk av kvinnliga konstnärer.
– 3 grupputställningar varav 2 är vårsalonger där uppgift kring representation inte finns tillgänglig. Den tredje är teckningsutställningen ”I linje” där 43 konstnärer deltog varav 13 var kvinnor och 30 var män.
– Samtliga utställningar har sammanställts av utställningskommissarier, dessa har alla varit män med ett undantag. Till vårsalongen ”Formbart” under Designåret 2005 delades arbetet av en man och en kvinna.

Liljevalchs konsthalls personal utgörs av 6 kvinnor och 5 män, allt som allt 11 personer. Så långt är allt bra, men om man listar personalens arbetsuppgifter talar det sitt tydliga språk:
Männen arbetar som; konsthallschef, intendent, tekniker, snickare och fastighetsintendent.
Kvinnorna arbetar som; utställningskoordinator och eventmanager (1 st), registrator – arkivansvarig och bokningsansvarig(1 st), receptionist, butiks- och förslagsansvarig(1 st), ekonomiansvarig, webbredaktör.

I början av 2002 gör intendenten på Liljevalchs konsthall, som även är en av kuratorerna på den här utställningen, Niclas Östlind, följande uttalade inför en klass på Konstfack i Stockholm: ”Tyvärr finns det inga kvinnor som har en sådan stor produktion av så hög kvalitet att de kan göra en retrospektiv på Liljevalchs.” Efter skarp kritik i landets tidningar, den såkallade ”herrklubbsdebatten” startad av Stina Högkvist i Aftonbladet, verkar det dock göra det, då Liljevalchs, har visat och kommer att visa kvinnliga konstnärer. Vi tolkar det som att kritiken tog. Men med Liljevalchs agenda och i skuggan av Niclas Östlinds tidigare uttalande är det lätt att läsa utställningen Konstfeminism som en alibiutställning vars syfte är att sopa rent framför egen dörr. Det är också lätt att ställa sig frågan vad som händer sen? Kan vi hoppas att detta är ett tecken på en mer långsiktig förändring?

Riksutställningar
Riksutställningar har en svårräknad statistik, men vad man över lag kan säga om den här institutionen är att den till största del drivs av kvinnor. När vi gått igenom de projekt som på hemsidan är märkta med ”konst”, såg vi att de flesta har kvinnor som projektledare. Tyvärr saknas oftast uppgifter om de medverkande konstnärerna. I en rapport om konst och makt med titeln: Varför blir det så snett II? som skrevs av Anna Furumark, 2004, intervjuas Riksutställningars generaldirektör Ann Folin. Hon får bl. a frågorna:
– Kan du beskriva gemensamma drag hos dem som inom konstinstitutioner? Upplever du att personalen tillhör en likartad eller olikartad grupp? Hänger innehåll och representation ihop tycker du? Organisation och produktion? Hur då i så fall?

Ann Folin svarar: Angående gemensamma drag för egna personalen: Vi har en väldigt liten rörlighet bland den fasta personalen, många har arbetat här länge. I vissa fall är detta den enda arbetsplats de har erfarenhet ifrån. Vi har få medarbetare med annan etnisk och kulturell bakgrund. På konstsidan blir det ännu tydligare. Där är personerna allt för lika vad gäller ålder, bakgrund och nätverk.
Angående likartat innehåll: Första frågan för utställningschefen är varje gång – är detta ett spännande projekt, är detta ett angeläget ämne? Utställningschefen bestämmer vad som är den konstnärliga kvalitén för projekten. Vi jobbar hela tiden aktivt med att öka kvaliteten på de inkommande utställningsförslagen. Vi gör det bl. a. genom att vara tydliga med vilken typ av projekt vi är intresserade av. Vi kan inte ta in projekt enbart baserade på att de är gjorda av personer med utländsk bakgrund, de måste ha ett angeläget innehåll. Däremot utreder vi nog dessa projekt lite extra noga innan eventuellt avslag.

Vi har valt att använda detta citat under rubriken Statistik därför att vi tycker att det väl beskriver situationen och inställningen till förändring i institutionen. Där begrepp som ”ta i beaktande” och ”jobbar hela tiden aktivt” blir institutionens bidrag till förändring.

Vi i föreningen JA! är inga upprorsmakare, och som vi tidigare uttryckt jobbar vi FÖR en lösning, vi jobbar FÖR en positiv förändring som är ett uttryckt önskemål från såväl de statliga institutionerna som utövande konstnärer. Så vi frågade oss, vad kan vi göra? Och vilka steg kan vi gemensamt ta här idag?

Inom ramarna för denna unika utställning och i sällskap av fränder i er konstnärer och institutionerna som tagit steget att göra den här utställningen vill vi också agera. Dra vårt strå till stacken som man brukar säga. Så vi har tillsammans med en jurist arbetat fram ett verktyg som kommer att underlätta jämställdhets- och jämlikhetsarbetet.

För JA! är inte bara en förening vars syfte är att främja konst av hög kvalitet, dvs. konst som bidrar till att störta patriarkatet. JA! står också för JämlikhetsAvtal.
Avtalet som vi nu vill presentera fungerar som ett komplement till kraven på jämställdhets - och mångfaldsplanerna från exempelvis Kulturdepartementet och statens Kulturråd, som är endast är rekommendationer och därmed inte bindande. Bindande är däremot JämlikhetsAvtalet.
Vi sträcker härmed ut en feministisk hand mot; Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar, Göteborgs konstmuseum och Hälsninglands museum samt övriga institutioner i Sverige, och hoppas att de vill ta den.

Härmed vill vi presentera JämlikhetsAvtalet!

JämlikhetsAvtal
Mellan föreningen JA! och Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Hälsinglands Museum, Göteborgs konsthall och Riksutställningar.

Avtalets innehåll
Institutionerna förbinder sig härmed att iaktta jämställdhet och etnisk jämlikhet i utställningsverksamheten, vid inköp och vid personaltillsättningar.

Jämställd verksamhet
En jämställd utställningsverksamhet innebär i avtalets mening att minst hälften av de utställda verken bör ha en kvinna som upphovsperson. Verksamheten betraktas som jämställd om andelen kvinnor som upphovspersoner är högre, eftersom kvinnliga konstnärer varit och fortfarande är underrepresenterade vid de statliga konstinstitutionerna.

En jämställd inköpsverksamhet innebär i avtalets mening att minst hälften av de inköpta verken bör ha en kvinna som upphovsperson. Den budget som institutionen avsatt för inköp bör vara jämlikt fördelad mellan könen. Institutionen bör på sikt ha som mål att hela samlingen håller denna standard.

En jämställd personaltillsättning innebär i avtalets mening att minst hälften av de tjänster som utlyses efter avtalets ingående ska tillsättas med kvinnor. Institutionen bör på sikt ha som mål att andelen anställda kvinnor respektive män ska vara jämlikt fördelade över institutionens samtliga lönegrader.

Etniskt jämlik verksamhet
En etniskt jämlik verksamhet innebär i avtalets mening att institutionernas urval av upphovspersoner bör spegla samhällets etniska mångfald. Institutionerna bär ansvaret för att finna aktuell information om samhällets etniska sammansättning från statistiska centralbyrån eller andra tillförlitliga informationskällor.

En etniskt jämlik inköpsverksamhet innebär i avtalets mening att institutionernas inköp bör spegla samhällets etniska mångfald i fråga om upphovspersoner. Den budget som institutionen avsatt för inköp bör ta hänsyn till detta. Institutionen bör ständigt sträva efter att hela samlingen speglar den etniska mångfald som vid tidpunkten existerar i Sverige.

En etniskt jämlik personaltillsättning innebär i avtalets mening att de tjänster som utlyses efter avtalets ingående tillsätts på ett sådant sätt att det speglar samhällets etniska sammansättning vid tidpunkten. Institutionen bör på sikt ha som mål att den etniska mångfalden ska vara fördelad över institutionens samtliga lönegrader.

Utvärdering
Utställningsverksamheten, inköpsverksamheten och personaltillsättningarna utvärderas i perioder om två år. Det första utvärderingstillfället infaller två år från det datum den första insitutionen undertecknat avtalet. Nästa utvärderingstillfälle infaller efter ytterligare två år och så vidare. Avtalet är inte tidsbegränsat.

Sanktion
Om någon institution vid utvärderingstillfället inte fullgjort sina åtaganden i enlighet med detta avtal måste institutionen erlägga en straffavgift om 10 000 SEK (att justeras årligen i procentuellt förhållande till basbeloppet), per procentuell felaktig representationsfördelning när det gäller kön eller etnisk mångfald inom utställningsverksamheten, inköpsverksamheten och personaltillsättningen till föreningen JA!s fond, som har upprättats för att ekonomiskt stötta de konstnärer som på grund av sin könstillhörighet, sin etnicitet eller sin sexuella läggning blivit utsatta för diskriminerande behandling.

Övrigt
Om ett åtagande i enlighet med detta avtal inte fullgörs och misslyckandet har sin orsak i institutionens arbetsrättsliga förpliktelser betraktas detta inte som ett avtalsbrott. Varje institution är bunden av avtalet från det datum då institutionens representant undertecknat avtalet.

Underskrifter
Detta avtal har upprättats i sex exemplar, av vilka föreningen JA! och institutionerna tagit var sitt.

Vi vill härmed kalla upp en representant från varje institution för att få överräcka ett JämlikhetsAvtal för påskrift. Eftersom vi befinner oss här på Dunkers Kulturhus finner vi det lämpligt att kalla upp 1: e konstintendent Magnus Jensner. Välkommen upp Magnus!

Vidare ser vi att vi har Niklas Östlind, från Liljevalchs här ibland oss. Välkommen upp Niclas!

Anna Livion, Riksutställningar, finns du här? I så fall vill vi överräcka ett JämlikhetsAvtal till dig. Välkommen upp!

Om det finns någon representant från Göteborgs konstmuseum eller Hälsinglands museum är ni välkomna fram för att ta emot era JämlikhetsAvtal

Nu vill vi öppna för era frågor i 5 minuter. Och eftersom vi nu tydligt har formulerat oss kring det här ämnet väljer vi att bara svara ja och nej med förhoppningen att ni också ska formulera er.

(Frågestund)

Vi kommer nu att gå till utställningen för att hänga upp Avtalet, och skriva under vår del. Ni är alla välkomna att göra oss sällskap! Vi kommer också att ta med oss all information som vi har samlat i en pärm och kommer att stanna en stund för ytterligare frågor.

Vi vill avsluta med att tillägga att JA! är en temporär förening som kommer att upplösas den dag då den inte längre behövs. Förhoppningsvis kommer föreningen inte längre existera efter den första utvärderingen år 2007, när utställningen Konstfeminism har turnerat klart. Då borde det hela vara grejat.

Till sist sänder vi all vår respekt till Tiina Rosenberg som för några dagar sedan avgick från sin post i styrelsen för det politiska partiet FI, på grund av trakasserier sprungna ur det kvinnohat och homohat som idag, tyvärr, fortfarande präglar det här landet, Sverige.

-------------
English version

Press Conference - the YES! Association

Hello and welcome to a presentation of the YES! Association

I’m Johanna Gustafsson. I’m an Artist. I’d like to introduce you to my colleagues in the board of YES!; Fia-Stina Sandlund, Malin Arnell and Line S Karlström, all Artists and Anna Linder, Producer.
Our association has collaborated with Leila Brännström, Researcher, Faculty of Law, University of Lund and with Artist Lisa Nyberg for our graphic design.

We are artists who, individually as well as in various collaborations, for a long time have been dealing with the same issues that the exhibition Art Feminism wants to enlighten. That is issues such as power, human rights, norms and value hierarchies, representation and democracy, performativity and limits.

In February 2005, we were brought together to do a talk for the catalogue connected to Art Feminism. As a group, taking this meeting as our starting point, we started to reflect on the frameworks of the exhibition Art Feminism. We agreed on making use of the possibilities these talks created and to establish the YES! Association in order to widen the discussion into a forum for many more voices. This is the background for us inviting you here today.

Let us tell you more about YES!

YES! is an association with an aim to create fruitful circumstances for artists whose practices contribute to the overthrowing of the patriarchy.

YES! is a separatist association for artists with a feminist practice.

YES!'s goal is to overthrow the patriarchy by putting into practice a structural re-division of
the access of money and time within the art scene.

YES! will not settle with a discussion.

YES! works simultaneously on many levels.

YES! keeps itself updated with the member’s situation by collecting facts in the form of statistics, by having an ongoing dialogue with artists, as well as with galleries and institutions.

YES! works for spreading facts and gender divided statistics.

YES! facilitates exchange between artists working with feminist issues by running a portal on the internet. The web site is formed with respect for the members’ needs.

Swedish equality between sexes is world famous. Sweden has one of the world’s most equal parliament and government. Our political parties almost unanimously claim to be feminists. In all political decisions, gender equality should be considered.

In Sweden, all stately run institutions are financed by public funding; taxes. They are a part of the equal Sweden. All those institutions are obliged to have and to follow an equality plan in their work. The equality plans are guide lines for the gender equality in the institutions. The plans are of no legal importance. They are only recommendations because of the term quality.

The meaning of quality is defined by those who are in leading positions in the art world and the gender representation on those posts is very imbalanced. This fact has lead to that the term quality also has turn out to be very narrow, with the consequences that the representation concerning exhibitions and purchases has gone the same way. Although the institutions sometimes express a will to discuss and redefine the concept of quality, it’s still a fact that quality per se has made equality and gender equality impossible within the art world.

A usual misunderstanding when talking about equality issues is to describe those questions as the problem, when in fact they are the possible solution. Rather it's the term quality that is, if not the problem, so at least an obstruction. But there are some simple solutions on how to solve this problem; YES!'s suggestion is to make this possible by letting quotation precede the term quality, and simultaneously discuss the concept of quality.

YES!'s activities aim towards the future. We don't like unnecessary digging in the past. We like to present you to some statistics, only so that we all know the starting point.
Let us first say some words on the gathering of information.
We sought information on the institutions equality plans and how those where complied. We asked questions on the institutions considerations of sex, ethnicity and class. At first we looked for facts among the publicly shown information at the institutions web pages. Here we found Liljevalchs to be very open on information on shows and staff. On the contrary both at Riksutställningar and Dunkers Culture house information was harder to access. We continued to look for information by searches on the internet, but to google on statistics+art turned out to be fruitless.

So we emailed the institutions with a request for their own information on equality and equality plans. Liljevalchs Art Hall and Dunkers Kulturhus both answered briefly by email that they don't gather statistics, but attached their equality plans.
We succeed our request by phoning the institutions. We got answers as " What do you mean by equality plan?" and" Equality plan? No, I don't think we have anything like that.". It's probably not necessary for us to add that every public Swedish institution is obliged by law to have an equality plan.
We also contacted the Swedish National Council for Cultural Affairs and the Ministry of Culture to ask for current statistics. The statistics did not exist. Neither of them demands that kind of reports from the institutions that receive their financial support. The Ministry of Culture wanted, quote, "keep the distance of an arm", unquote. We interprete this as they don't think they have enough competence to make a judgement. The Swedish National Council for Cultural Affairs asked us what equality statistics was. When we explained they said: "You want hard currency? That's difficult, you'll have to make your own research. We just have fragments. We usually recommend our institutions to maybe have a show with a female perspective, but that's all."

Therefore the statistics we are able to present is of variable standards. Due to the fact that the kind of information we seek do not exist.

STATISTICS

Dunkers Kulturhus.
Dunkers Kulturhus house opened on April 27, 2002.
With 5 million Swedish crowns to purchase art.
By the end of April the same year, 2,5 million Swedish crowns were spent.
They were used as follows:
24 art pieces are purchased made by 16 artists.
Out of 16 artists, 3 are women and 13 are men.
Out of the 24 art pieces that are purchased, 6 are made by a woman, and 18 are made by men.

Dunkers Kulturhus is criticized as a consequence of this imbalance, promises to spend the rest of the 2,5 million Swedish crowns more wisely.

In December of 2003 Dunkers Kulturhus has spent the remains of the budget and makes an exhibition to show of their collection. The exhibition is entitled: “The collection – contemporary art in focus”. Unfortunately, even this time the men are in majority.

In the reply via e-mail that Dunkers Kulturhus sent, were attached their equality plans along with the statistics we had asked for. The answer was as follows: “In the exhibitions we made since our opening in 2002 the number of male exhibitors are 40, not including the exhibition “Nude ladies and men with moustaches”, an exhibition with artworks from the 19th century from our collection with paintings made by 93 men and 18 women and about 20 pieces with unknown origin. In the exhibitions we made since our opening in 2002 the number of female exhibitors are 40, not including the exhibition “Nude ladies and men with moustaches”, an exhibition with artworks from the 19th century from our collection with paintings made by 93 men and 18 women and about 20 pieces with unknown origin. We don’t know why the exhibition “Nude ladies and men with moustaches” should not be included in the statistics. We also don’t know why they choose to do such an exhibition.
The statistics has a double meaning. If we choose to read it in the way Dunkers Kulturhus wants, we find a 50- 50 situation, 40 women and 40 men. But if we include all exhibited artworks since the opening in 2002 the statistics read: 58 women and 133 men.

According to the same e-mail reply the personnel situation is as follows:
15 of the employees are men and 39 are women, a total of 54. Information on distribution of work is lacking. We checked their web page and found information on a total of 26 employees, 9 men and 17 women. Division of labor is as follows:
The men are employed as: director, music producer, graphical designer, 1:e art curator, 1:e antiquarian, museum educationalist, head of techniques, light and AV technicians and sound technician.
The women are employed as: event-coordinator (1), youth activities (2), bookings/visits/guided tours/etc. (1), head of PR (1), PR assistant (1), art curator/art educationalist (3), coordinator (2), reception/shop (2), antiquarian/exhibition producer (2) and librarian (1).

Liljevalchs konsthall.
During the years 2003 – 2005 Liljevalchs konsthall has produced:
11 solo exhibitions, 5 by men and 6 by women. But out of these 11 exhibitions, 4 are so called “in between” exhibitions, meaning that they run a shorter period of time. 3 of the 4 “in betweens” were made by women artists.
3 group exhibitions, 2 of them “spring-show” were information on representation is missing. The third one is the exhibition “I linje” which includes 43 artists, 13 were women and 30 were men.
All exhibitions were put together by curators, all of them were men, with one exception; in the “spring-show” on design in 2005, the work is divided between a man and a woman.
The staff at Liljevalchs consists of 6 women and 5 men, all and all 11 persons. So far so good, but take a look at how the work is divided:
The men are employed as; director, curator, technician, carpenter and janitor.
The women work as: exhibition coordinator and events manager (1), registration – responsible for archive and bookings (1), reception and shop (1), economy (1) and web editor (1).

In the beginning of 2002, the curator of Liljevalchs konsthall, and also one of the curators of Art Feminism, Niclas Östlind, makes the following statement in front of an art class: “There are, unfortunately, no women artists with great enough production and with high enough quality to manage to make a retrospective exhibition at Liljevalchs.” A quote followed by harsh critique in the papers, the so called “herrklubbsdebatten” started by Stina Högkvist, and it seems as the critique was heard because after this Liljevalchs has and will show several women artists. But bearing in mind this statement and the agenda of Liljevalchs one easily reads Art Feminism as an alibi whose main purpose is to clean up the institutions reputation. And one asks; what will follow this exhibition? Dare we hope that this is the beginning of a long term change?

Riksutställningar.
Riksutställningar’s statistics is hard to count, but this institution is mainly run by women. When we have gone through the projects labeled as art on their website we noticed that most of those projects had a woman project manager. Unfortunately, information about participating artists is mostly missing. In a report about art and power entitled: Why do things go wrong II? written by Anna Furmark, 2004, Riksutställningars Director – Ann Follin is interviewed. She is asked: Could you describe similarities between people who work at an art institute? Do you feel that the staff belongs to a similar or diverse group? Do you think that content and representation go together? Organization and product? And if you do, how?

Ann Follin says: Concerning common characteristics among the staff: We have a very small flexibility amongst the stationary staff; a lot of us have been working here for a long time. In some cases this is the only place they have been working at. We have very few employees with other ethnic or cultural background. At the art department that becomes even more obvious. The persons represented there are much too similar when it comes to age, background and network. About similar content: The first question for an exhibition manager is always: Is this an interesting project, is this an urgent theme? The project manager decides what the artistic quality consists of in these projects. We are constantly working with improving quality in the incoming exhibition proposals. We do that by being clear about what type of projects we are interested in. We can not accept project based only on the background of the person behind it, it must have an urgent content. On the other hand, I think that we are going over these projects extra carefully before possible rejection.

We have chosen to use this quote under the headline Statistics because we believe that it describes the situation and the attitude towards changes within the institution. Where notions as "we consider" and "we are working very actively" becomes the institutions contribution to change.

We, the YES! Association, are no troublemakers, and as we have said before, we’re working FOR a solution; we’re working FOR a positive change. A general wish has been expressed from the institutions side as well as from the artists. So, we asked ourselves; what can we do? And which common steps can we take here today? Within the frames of this unique exhibition and in the company of friends among you artists and the institutions who have taken the step to create this show, we would now like to act. To make our contribution. So, in collaboration with a jurist we have produced a tool that will facilitate the equality work.

Because YES! is not just an association with purpose to support high quality art, meaning art that contributes to the overthrowing of patriarchy. YES! also stands for Equality Agreement.
The Agreement that we now are going to present works as a complement to the stately demands for equality plans , which only functions as recommendations and therefore are not binding. On the contrary the Equality Agreement is binding by law.

We hereby reach out a feministic hand towards: Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar, Gothenburg Art Museum and the Museum of Hälsingland as well as all other art institutions in Sweden, and hope that they want to shake it.

With these words we would like to present the Equality Agreement!

Equality Agreement.
Set up between The YES! association and Dunkers Culture house, Liljevalchs konsthall, Hälsinglands museum, Göteborgs museum and Riksutställningar.

Contents of the Agreement.
The institutions are hereby bound to observe the state of gender equality and ethnic equality within the exhibition activities, purchase and in hiring of personnel.

Gender equality in exhibiting activities.
In the meaning of the Agreement, gender equality states a 50-50 situation within the origin of the exhibited art works. The exhibition activities are also seen as gender equal if the amount of women of origin should exceed the 50 – 50 situation due to the under representation of women within state run art institutions.

In the meaning of the Agreement, a gender equal purchase of art states, at least, a 50 – 50 situation within the origin of the art works. The budget should be equally spent between the sexes. In the long run, the institutions should have as goal to reach this standard within the entire collection.

In the meaning of the Agreement, a gender equal situation in the working personnel states that at least half of the new employments appointed after signing the Agreement should be women. In the long run, the institutions should have as goal that women and men should be equally represented on all scales of salary.

Ethnic equality in the institutions activities.
In the meaning of the Agreement, ethnical equality states that the institutions’ selection of origins of their exhibited art works should reflect our society’s ethnical diversity. The institutions are responsible for getting updated information on society’s ethnic composition from Statistics Sweden or other reliable sources.

In the meaning of the Agreement, an ethnical equal purchase of art states that the institutions’ purchases should reflect our society’s ethnical diversity. The budget for purchases should consider this. The institution should always strive towards their entire collection mirrors the ethnical diversity existing at that time in Sweden.

In the meaning of the Agreement, the new employees appointed after signing the Agreement should reflect our society’s ethnical diversity at the actual time. In the long run, the institution should have as a goal that the ethnic diversity should be likewise represented on all scales of salary.

Evaluation.
Exhibiting activities, purchases and employments is valuated every second year. The first evaluation takes place two years from the date the first institution has signed the Agreement. The next evaluation takes place two years on from that date, and so on. The Agreement is unlimited in time.

Sanction.
If, at the date of evaluation, any of the institutions have not fulfilled their commitments according to the Agreement the institution is obliged to pay YES! a penalty fee stated to be 10 000 SEK (to be adjusted according to base index) per % default division considering gender or ethnical equality in their exhibiting activities, purchases and employments. The penalty fee is placed in a grant founded by the YES! Association in order to support artists whose gender, ethnicity or sexuality has made them victims of discriminatory acts.

Other.
If a commitment according to this Agreement can not be fulfilled and the reason for this failure lays in the institutions’ commitments to regulations of work ethics this will not be regarded as a broken agreement. Each institution is committed to the Agreement from the date the institutions’ representative has signed it.

Signatures.
This Agreement exists in six copies, the YES! Association and the five institutions have each taken one copy.

Hereby we like to invite up on stage one representative from each institution to give them a copy of the Agreement. Since we are at Dunkers Kulturhus we find it suitable to start with asking 1rst Art Curator Magnus Jensner to come up.

We also see Niklas Östlind in the audience. Welcome up Niklas!

Ann Livion, Riksutställningar, are you here? In that case please come up to get your copy.

If there is any representative for Gothenburg Art Museum or the Museum of Hälsingland you are welcome to come and get your copies as well!

And now we would like to open up for 5 minutes of your questions. And since we have formulated our standing point in this issue very clearly we will choose only to answer your questions with Yes or No, hoping that you all will also articulate yourselves.

(Question time)

Now we’ll enter the exhibition to hang the Agreement, and sign our part of it. You’re all very welcome to join us.
We’ll also bring all the information we’ve gathered. You can look at it and we'll stay for further question afterwards. We like finish by adding that YES! is a temporary association, and the day it's not needed anymore it will be closed down. Hopefully the association will not exist after the first evaluation in 2007, when the tour of Art Feminism is through. It should all be fixed by then.

Finally, we’d like to send our respect to Tiina Rosenberg who resigned her chair in the board for the political party FI a couple of days ago, due to harassments rooted in the homophobia and xenophobia that unfortunately still dominates this country, Sweden.

Translated by the YES! Association and Åsa Zandzén.